Från början.

Jag har alltid varit ett såkallat "problembarn". Har haft jobbiga bråk med mina föräldrar ända sen tonåren. När jag tänker tillbaka så har jag varit ett riktigt elakt barn. Jag rymde hemifrån, slogs, skrek elaka saker, hade sönder saker, trotsade allt vad jag kunde osv. Det är inget jag är stolt över idag, men jag kan heller inte ändra på det som varit. Jag har även haft problem med mig själv. Har aldrig varit nöjd med mitt utseende, har alltid haft för höga förväntningar på mig själv, har alltid varit avundsjuk på alla runt mig som haft "mer" än mig.

Jag har heller aldrig varit duktig eller trivts i skolan. Kommer ihåg att jag var ganska knubbig från att jag gick i 2 till 7an-8an, där någonstans började jag inse att jag inte "dög". Blev mobbad, som dom allra flesta och det tog hårt på mig. Jag fick någon form av ätstörning där jag inte åt på 2-3 veckor, hetsåt någon dag, slutade äta igen osv osv. Gick ner till 49kg vilket jag var glad över (skulle även idag vara glad om jag vägde där någonstans). På avslutningen i 9an var jag världens mest deprimerade tjej tror jag. Finns en bild på hela klassen, alla är jätteglada och jag står ensam i ett hörn och är hur nere som helst.

Jag gick mitt första år i gymnasiet på eskil, gick musik. Det började bra, jag var glad. Men efter jul någonstans så började det gå åt helvete. Låg sjukt mycket efter och slutade gå dit. Började röka, sov hela dagarna och var hemma konstant. Några veckor innan avslutningen bestämdes det att jag skulle gå om 1an och byta skola. Jag bytte till real, jag trivdes bra i klassen och kände mig positiv första och andra året. Tyvärr hann depressionen ikapp mig och allt sket sig som vanligt. 

Jag kunde inte sova vilket ledde till att jag aldrig kom iväg till skolan, jag låg efter och tillslut skrev dom ut mig. Fick höra från alla runt mig att det var det dummaste jag kunde gjort, att inte gå till skolan. Men vad skulle jag göra? jag kunde verkligen inte somna på kvällarna, vad jag än gjorde. Och efter ett tag med alla kommentarer om hur dum jag var så blev jag ju såklart ännu mer deprimerad och isolerade mig totalt. Hörde inte av mig till kompisar, undvek att prata eller träffa mina föräldrar osv. 

Min första panikattack.

I mitten av november, en fredagskväll så låg jag hemma i soffan och kollade på tv medans pappa gjorde något i köket. Helt från ingenstans så började mitt hjärta slå väldigt hårt och fort, jag fick svårt att andas, jag skakade, svettades, frös, var otroligt yr och det kändes som att någon hällde varmt vatten över mitt huvud. Jag skrek på pappa som kom å kollade min puls, kommer inte ihåg exakt vad han sa men han bekräftade för mig att jag hade onormalt hög puls. Såklart så blev jag jätterädd, rädd för att dö där på fläcken. Vi ringde efter en ambulans som kom efter kanske 20 min.  När ambulanspersonalen kom in så satte dom en grej på mitt finger och sa att min puls va normal men att jag fick följa med till sjukhuset om jag ville, och det ville jag. 

Väl på sjukhuset så fick jag vänta i 6-7 timmar innan dom tog in mig i ett rum och tog lite prover. Vad jag kommer ihåg så var det sköldkörteln och nåt blodvärde. Dom sa att allt såg superbra ut och att det förmodligen är panikångest och skickade hem mig.

Dagen därpå var allt som vanligt tills kvällen då hjärtat helt plötsligt börja slå hårt och fort och samma sak som dagen innan upprepade sig. Jag var helt säker på att jag skulle dö och vi åkte in till akuten.  Den här gången så fick jag anmäla mig i luckan. Dom tog min puls som då låg på 140, jag hyperventilerade, var yr och mådde illa. Dom skickade in mig direkt och kopplade upp mig till EKG. Fick ligga där i 2 timmar. Ibland började maskinen pipa och sjuksköterskornas lösning på det var att helt enkelt bara komma in och trycka på en knapp så det slutade. Jag kände mig så hjälplös. När det tillslut kom in en läkare så sa han bara "ja, du har panikångest. Du får ett recept på lergigan" och skickade hem mig.

Dom första 3 dagarna tog jag ett piller vid behov, vilket gjorde att jag somnade och sedan vaknade med världens hjärtklappning om och om igen alla 3 dagarna. Eftersom jag bara sov och mådde dåligt så beslutade jag mig för att inte ta dom där pillren.

Den riktiga kampen.

Varje dag dom första 2 och en halv månaderna så mådde jag så sjukt dåligt. Hade flera gånger om dagen hjärtklappning, andnöd, skakningar och ryckningar i armar och ben, yrsel, illamående, ont i magen, ont i bröstet, jag skakade okontrollerat, svettades och efter ett tag så fick jag ständig rygg och nackvärk.

Jag kunde inte kolla på tv, så fort det blev ointressant så började jag få panikkänningar vilket resulterade i panikattacker. Om jag såg/läste om någon hjärt/lung/hjärn sjukdom så fick jag panik direkt eftersom ångest är ett vanligt symptom på sånna saker plus då andnöd, ont i bröstet, yrsel osv osv, alla dom grejerna jag tampas med dagligen. Klart jag blev livrädd. När jag sedan (två veckor efter att jag läst om något) insåg att jag borde varit död vid det laget så var det ganska lugnt. Tills jag läste om nästa grej. Trodde till och med att jag blivit förgiftad när jag blekte håret en gång och hade nästan konstant panik i 3dagar.  Jag blev helt enkelt en extrem hypokondriker, vilket var/är ett helvete. Jag har trott att jag har alla former av cancer, hjärnhinneinflammation, stroke, förmaksflimmer, olika typer av förgiftningar, magsår, giftstruma, hormonrubbningar, massa konstiga hjärnsjukdomar som jag inte ens kommer ihåg namnet på osv osv.  Det tog mig 3 månader innan jag vågade gå in i en affär, jag var så rädd att jag skulle få en panikattack där inne och svimma eller något. Jag kunde inte åka tåg/buss. Jag kunde knappt ens gå på toa eller duscha vissa dagar bara för att jag var rädd att något skulle hända och att ingen skulle hitta mig. Jag tappade livslusten totalt och kände mig så sjukt värdelös. 

Nu har jag levt med det här i 6 månader och 3 veckor, det var varit den svåraste perioden i mitt liv. Det har blivit mycket bättre men jag har fortfarade panikkänningar varje dag. Försöker bara ta det lugnt och tänka "jag har ju överlevt hittils, skulle det vara något dödligt så skulle jag inte stå här atm". Det värsta är dock när yrseln och overklighetskänslorna kommer, det känns liksom som att man är i en film, man ser dubbelt och allt snurrar. När det händer så är det bara att dricka lite vatten och lägga sig och försöka somna.

Positiv.

Några posivitva saker är dock att eftersom att jag fick hjärtklappning varje gång jag tog en cigg så slutade jag röka och jag dricker inte för att jag är rädd för att vara påverkad och få en panikattack. Dock så vore det ju najs att våga ta en öl i solen men alkohol är ju inte direkt hälsosamt så att jag inte dricker är väl bra på sitt sätt.

Försöker tänka framåt och vara positiv. Jag ska bli normal igen!